Om mig:

1. Jag är en äkta toffeldiggare. Från första dagen jag fick mina första tofflor. Så sköna dom var, varma, enkla att ta på sig, och att ta av sig, bara helt perfekta. Min mamma är också en riktig toffeldiggare, fast hon är nog värre. Så det ligger väl i släkten, fast jag vet ju inte, ska kanske börja gå runt och fråga släktingarna mina: "Ursäkta mig, är du en toffeldiggare?" Nja, kanske inte en sådär superbra idé va?

2. Jag är helt galen i kladdkaka, det kanske några redan vet, eller så funderar ni just nu: "Vadå, alla gillar väl kladdkaka?" Men jag är bara tokig i det. Och som mina tofflor är en kladdkaka väldigt enkelt (att göra), även om jag själv gillar att baka lite svårare grejer. Helst ska den vara riktigt kladdig, inte att den rinner, men kladdig ska den vara, fast fick jag välja mellan en ganska fast kladdis och ingen alls, kan du nog gissa vad jag väljer.

3. Jag själv har några mänskliga varelser som inte tycker om min närvaro. Hundar? Nej. (eller jag hoppas iaf att dom tycker om mig) Spindlar? Nej. (eller jo, spindlar tycker väl inte om människor som blir helt tokiga när dom ser en) Men det är dom där blommorna som finns överallt i hela huset vårat. Nog dör dom inte om jag går förbi, men varenda ny blomma mamma snällt kommer in med, som ska stå där så snällt vid fönstret mitt, dom bara dör så där...-blixtsnabbt. Förra blomman märkte jag till och med innan dödsdagen att den mådde dåligt, så då stod jag där snällt och började prata med den, men dagen efter...var den död. Fast jag vet inte det kanske finns andra orsaker varför jag tycker att jag är en sådan dålig vän med blommor:

A. Jag kanske är dagblind och märker inte att blomman stått där i många, många dagar, men min hjärna räknar ut det som tre dagar eller nått sånt

B: Kanske det finna andra varelser (vissa vattnare till mammor) som inte håller igång vattnandet, för jag lovar er, jag vattnar typ aldrig, för jag kommer aldrig ihåg det. (Hihi)

C: Eller så blir det tvärtom B: Mamma vattnar ganska ofta och för en gångs skull så kommer jag ihåg att vattna, just efter mamma, (Åhh, så typiskt!)

Jag vet inte, något stämmer väl.

4. När jag var runt fem år (tror jag) så var jag rädd för en otroligt blå, skön, gammal, stor fotölj inne i tv-rummet. Jag minns inte hur denna otroliga rädsla uppstod, men något konstigt måste väl ha hänt i samma stund. Alltså nog förstår jag barn i fem års ålder som är rädda för hundar, okända människor, elaka sago-häxor, eller nått sånt. Men en fotölj fattar jag inte hur min hjärna kunde påstås som läskig eller farlig eller, ja, jag vet inte. Men rädslan försvann, och fotöljen är borta, och nu är denna historia ett konstigt minne för livet. (Iaf efteråt)

Skrev detta någon dag då jag hade riktigt tråkigt. Men nu måste jag
väl sluta skriva så att ni som orkat er igenom all dessa text inte exploderar!
Ha det bra!